Känner mig nedstämd ikväll. Dom har missat berätta viktiga saker. Jag känner mig utanför å har gjort alldeles för länge. Som om jag inte Tillhör. Inte bara av denna sak, utan alltid. Som om jag inte vill ha samma respekt och kärlek. Som om jag var en last, som dom äntligen blivit av med, jag med alla mina problem, nu är jag någon annans. Skönt tycker dom! Kan det vara så?, det känns iallafall så och det är en känsla en tanke jag haft i många år. Där försvann det besväret, någon annan har hand om henne nu..vad skönt! trodde till och med att det skulle bli på annat sätt när jag fick barn, att det skulle finnas mera tid och kärlek. Ibland, men aldrig helt och fullt! Det är jobbigt å se på, å sen känna allt detta! Om någon lyssnat på mig, å försökt sitt innersta på att allt skulle bli bra. Orättvist! Jag känner att jag inte nåt upp till dess krav, inte gjort på deras sätt. Känner mig mindre värd. Om någon bara hade kunnat förstå eller lyssnat på mig, fått mig att känna att jag ingick, att jag oxå fanns! Att det jag sa betyde nåt, hade en mening! Att de man till slut fick fram av rädsla betydde nåt. Men nej. Sitter här å skriver rakt från hjärtat, tankar å funderingar jag haft sen många många år tillbaka. Att det fortfarande är så här, trodde inte det riktigt. Men har fått det på svart å vitt senaste tiden. Att inget har förändrats..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar