Min bästa vän.

Önskar jag kunde bara säga ett namn så där..

Ska vara ärlig, har alltid haft det lite jobbigt socialt, började redan i skolan. Då jag inte tyckte jag passade in och alla de andra fann sig till varann på en gång. Jag kände knappt mig själv, hur jag var eller fungerade. Så blev lite sluten i mig själv. Har svårt att visa mina känslor, iallafall för en del. Man kan stöta på nån som man kan öppna sig för på 5 min, men sen kan man knappt berätta nåt för en man kännt i flera år... lustigt de där.!

A större delen av mitt liv har jag iallafall.. gått å tyckt synd om mig själv och trott att ingen tyckte om mig. Visst klart man skapade några band, dessvärre skapade jag dem oftast med de som var ett eller två år äldre än jag och de försvann när de slutade skolan(tex 9:an) och där stog jag .. och fick välja och vraka av de andra vilsna. .

A vill ha sagt att jag har inte många vänner och aldrig haft. Några vänner kvar från gymnasiet och de är jag så himla glada för. Sedan jag flyttade till M-ås kommun, har jag försökt på att vara social och vilja lära känna människor. Och en del har man ganska bra kontakt med.
Imellan åt vill jag lära känna alla jag stötter på, frågar om en fika på facebook, men sen rinner de ur sanden .. mest från mitt håll tror jag. Varför? Har inte kommit underfund me de än..men vet att nåt i botten hos mig finns där.

Tro nu inte att jag är ensamast i världen:). De är jag verkligen inte!