Börjar närma sig..

Dagen då min lillasyster Amanda fyller 6 år börjar närma sig!! Det gör mig mer å mer nervös över hur jag ska göra. Eller nervös e jag väl inte utan mer stressad hur jag ska lösa första födelsedagen utan att få träffa henne. Känss tufft att inte få träffa henne å fira hennes dag tillsammans med henne. Vill ju kunna krama om henne, prata med henne och berätta hur mycket jag saknar henne.! Blir ledsen bara jag tänker på det, är ledsen nu.. över att jag har en sån jävla kärring till morsa. Som vill ``straffa`` mig genom att inte få träffa min syster. När hon gör Amanda så illa genom att inte låta henne träffa oss... Nu skriver jag inte riktigt sanning märkte jag utan efter mycket övertalan fick jag träffa min syster genom i utbyte låta mamma träffa Elliot. Funkade ju rätt bra i början men så fort man började ställa krav eller sa imot något då var man dum i huvudet å kunde dra åt helvete. Detta tyvärr gick inte bara ut över mig utan över min syster med som bor under samma tak som denne sjuka människa. Så hon märkte säkert av våra konflikter om allt. Då min mamma skriker, gapar å pratar högt om alla hon hatar så att mina syskon hör. Så är jag uppväxt med att få höra allt ALLT om min pappa, mormor ja alla hon hatar för tillfället. Så denne gången för att jag inte får träffa min syster är för att jag sa ifrån att det nog var bäst att vi gick åt varsit håll för att min syster ska behöva ha allt detta runt sig. Så det uttnyttjar min mamma nu, att jag kan då inte komma å be om att få träffa min syster längre Då jag själv bett om att inte ha någon kontakt med henne. A vet inte om ni förstår nåt av det jag skriver.. men inte alltid de som är tanken heller.Jag behöver skriva om det.. om allt!! Har dock inte tagit tag i att träffa en psykolog som jag skrivit i tidigare inlägg. Tror väl att man klarar sig själv ändå.. vilket man snabbt inser när man beter sig illa framför sambo å barn å kommer på att jag börjar bli som min egen mor.!! Då blir jag livrädd å vill bara krypa in någonstanns å gömma mig. Vad gör jag för fel? jo jag tar inte hjälp av dem nära å kära jag faktiskt har, istället låser jag in mig själv på något sätt å pratar inte med någon om det. Har märkt på mig själv att jag mer å mer lossas att allt faktiskt är bra.. inte bara för andra utan för mig själv med. Tills jag får en sådan här kväll med tankar som far runt om allt möjligt å får en att undra vad FAN man åller på med. ..Men de som ligger närmast nu är presenten till syster, hur jag ska gå till väga på hur hon ska få detta, att hon ska få veta att här sitter vi,Jag , Andreas å Elliot å tänker på henne å att det faktiskt inte alls är så som säkert hennes mamma säger . Att vi inte vill träffa henne eller att vi inte vill komma på kalas eller liknande. Funderar på om jag ska skicka paketet, men är då rädd att mamma bara slänger det eller om jag ska åka å lämna det så blie det världens liv på mamma. Aa några dagar kvar innan jag måste ta tag i det på redigt.