Älskar, älskar inte..

Fan om man bara visste hur man VERKLIGEN kände.. rota runt bland alla känslor man har.Ena stunden känner man en sak, nästa stund något helt annat eller blandat av båda å vad ska man då välja? Är jag kär eller inte? Vill jag leva ihop med honom, eller inte? Joo i mellanåt vill jag verkligen det, för det är liksom vi 4. Men sen vet jag någonstanns att det är han , jag å barnen. Inte vi tillsammans med barnen, förstår ni.!Vi kan ha det bra när vi är alla 4 å vi hittar på mysiga och roliga saker tillsammans, visst sen har vi våra dagar då vi tjafsar. Men han å jag har ingenting utan barnen... Vill att det ska vara vi tillsammans med barnen, men när de gått å lagt sig eller är borta såå..vill jag nåt annat!Vet att känslorna ändras under åren som går men , någonstanns vet jag att här har det kanske ändrats för mycket..från min sida. Om han inte överdriver eller inte själv riktigt vet vad han känner så älskar han mig lika mycket om inte mer menar han på. Det känns jobbigt,att jag inte känner likadant. Jag har kämpat å jag har försökt nu länge. Men från min sida händer inget!!! Blir frustrerad för jag vill att vi ska vara tillsammans som en familj.Vill inte att mina barn ska behöva ha skilda föräldrar, som jag har. Men vet oxå att det är bättre än att ha bråkande föräldrar som inte älskar varann. Men jag vill ju så gärna, men inte så här.!! Kankse att man på nåt vänster hittar tillbaka till varann senare? Nu de bara jag som ska våga ta steget, det har det varit ett bra tag nu. Hade vart enklare om han kastat ut mig känns de som, istället försöker han hålla mig kvar så där jobbigt hårt!

Fick ju en tid hos Överläkare om hur jag mår,jag kunde inte inet den tiden utan skulle jobbat hela dagen, så jag avbokade den och bad om en ny tid. Nya tiden är om 1 månad, skulle alltså inte ha avbokat. Känns som jag verkligen tappat suget för de här med psykolog å läkarbesök.
Jobbat mycket i veckan å det har kännts skönt, man tänker inte lika mycket där!